Vi steg upp tidigt i Wuppertal, beredda på diverse tågförseningar på vår resa till Kiel. Vi hade tänkt äta frukost på tåget, men det visade sig att tåget var försenat, så vi hann sitta vid ett bageri på stationen och äta god smörgås och dricka kaffe.

På bilden ovan ser man att en duva dragit nytta av piggarna som sticker upp för att mota bort fåglar. Man kan använda dessa piggar till att lägga sina egna pinnar emellan. Då ligger de egna pinnarna kvar, och bygger man tillräckligt högt så får man ett stadigt och bra fågelbo utan störande piggar.

Man ser också stationsuret. Det hade ett konstigt beteende som någon ingenjör säkert funderat mycket på. Sekunderna gick lite för snabbt, och sekundvisaren rörde sig varken jämnt eller hackigt, utan lite mittemellan. När den sedan kom högst upp, så fick den vänta en liten stund, tills det var dags för minutvisaren att hoppa ett steg. Det var säkert smart tänkt på något sätt.

Vi kom fram till Kiel i rätt tid, åt god mat i skuggan på en uteservering. Det var 32 grader varmt, och landgången till färjan höll säkert 50 grader.

Efter en god natts sömn vaknade vi utanför Onsala, och redan därifrån kunde man se Karlatornet.

Efter frukosten gled vi in mot Göteborg och började känna oss hemma.

Vi åkte Schwebebahn och gick runt lite i Wuppertal. En fin lördag i juli var många ute och shoppade eller drack kaffe.

Vi funderade över om vi bara råkat hamna i lite fulare stadsdelar, så vi åkte och gick lite till för att titta lite mer.

Vi gick i många trappor. Wuppertal är lite känt för sina trappor. Dock hittade vi ingen bra utsikt, för det var träd överallt.

Till slut hittade vi lite finare hus i alla fall.

Ja, det är väl därför man åker hit, för att åka den hängande spårvagnen, Schwebebahn.

Vi köpte en 24-timmarsbiljett och tog med oss hörlurar. Det finns en guidad tur man kan lyssna på medan man åker. Den finns här: https://schwebebahn.de/en/mediathek#audioguides.

En dag luftskepp, en dag hängande spårvagn. Vi är nog i framtiden!

Det finns en hel del intressanta berättelser om Schwebebahn. En handlar om elefanten Tuffi som en cirkus tog med i en vagn som en reklamgrej. Tuffi blev stressad, slog sönder vagnen och ramlade ner i Wupper. Hon klarade sig som tur var, och levde i ytterligare 49 år.

Vi tog en kvällspromenad upp till botaniska trädgården, genom Hardt-parken. I Wuppertal fick vi snabbt en annan känsla än alla andra ställen vi varit på i Tyskland. Det kändes slitet, nedgånget och lite öde.

Befolkningen har nog minskat lite sen det var mycket industri och gott om jobb här. Nu är det lite tomma butikslokaler, övervuxna trottoarer och lappade gator.

Eftersom staden ligger i en ganska smal dal är den också lite konstigt uppbyggd. Tidigare var det flera orter, men de har växt ihop till en långsmal och lite rörig stad.

7:55 lämnade vi Lindau-Insel med ett öde österrikiskt tåg med stor cykelvagn.

Vi bytte tåg efter fyra minuter på Lindau-Reutin. Därifrån tog vi ett tåg till Ulm. Tåget från Ulm till Mannheim var försenat redan i Ulm och blev sedan mer försenat.

När vi kom till Mannheim hade vi missat vårt ICE-tåg med bokade sittplatser på. Vi försökte på lite olika sätt få tag i sittplatser på senare tåg, men det var väldigt fullbokat, men det enda svar vi fick från både tågpersonalen och personal på stationen var att vi skulle kliva på ett senare tåg och hoppas på platser.

Detta hände: Vi stod på en perrong full med folk och klev på nästa tåg, vilket också var försenat. Det var jättefullt. Då ropade de ut i högtalarna att 30 personer var tvungna att gå av tåget, för annars skulle de inte köra. Oklart varifrån den siffran kom, men eftersom det var så himla fullt så valde vi att kliva av. Det var inte många andra frivilliga.

Vi åt lite mack-lunch och satsade sen på nästa tåg. Vi var på perrongen tidigt, och var snabbt på. Lyckades lägga ryggsäckarna i en bagagehylla och sätta oss på fyra platser bakom varandra. Vet inte riktigt hur det gick till, för det var många som fick stå sen, eller sitta på golvet. Vi satt på platser reserverade för såna med Bahnbonus gold eller platina, men jag märkte bara att det kom en enda sådan person, och han frågade tack och lov inte efter just våra platser.

Till slut kom vi till Köln, och hann ut en snabbis genom stationsdörren för att titta lite på Kölnerdom. Enligt ordinarie rutt behövde vi inte byta i Köln, men nu blev det så. Sen klev vi på ett annat ICE-tåg där det var lätt att se vilka platser som var bokade. Vi hittade en fyra-grupp med bord som inte var bokad förrän Wuppertal, vilket också var nästa station, tillika vårt mål.

Vi kom till Wuppertal 2,5 timma senare än tänkt. Vi gick till hotellet och fick ett rum med utsikt över schwebebahn.

Vandrarhemsinnehavaren tipsade oss om en bra restaurang, så vi gick dit. Vi åt pasta, sallader och bagel.

Nästa tips från vandrarhemmet var parken på västra sidan av ön, för att titta på solnedgången. Där var en DJ som spelade LP-skivor, barn på lekplatsen, folk som badade eller drack och åt något från kiosken.

När vi kom fram till Lindau började vi med att äta lunch vid hamnen. Det var en del båttrafik, ganska många schweiziska båtar, biffiga och med bogpropeller.

Efter att ha checkat in på vandrarhemmet bestämde vi oss för att hyra en trampbåt för att komma ut lite på sjön.

Vi valde en trampbåt med badstege. Det var 22 grader i vattnet, och det svalkade en del. Väldigt skönt.

Två zeppelinare flög turer över sjön hela tiden.

Vi lämnar alperna och åker till Bodensee.

Tåget från Oberstdorf blev lite försenat på grund av att det bara är dubbelspår vid stationerna, och det fanns mötande tåg att vänta på. Men när vi kom fram till Immenstadt stod tåget mot Lindau-Reutin och väntade, så vi hann ändå. Sen blev även det lite försenat, men det gjorde inget, för vi hade tillräckligt med bytestid till tåget som skulle ta oss sista biten ut till Lindau-Insel.

Efter ännu en god frukost, gav vi oss av till gondolbanan. Idag var det ingen kö. Vädret. Vi hade sett berget flera gånger, men ville gärna gå lite mer på det.

Vi åkte ända upp till toppen och började gå nedåt. Fredrik och Alvar tog en lite svårare stig. Sten och Anna tog den vanliga stigen.

Efter en stund var vi vid näst översta stationen, där vi stannade och åt lunch. Sedan fortsatte vi nedåt tillsammans.

Till slut kom vi ner under molnen.

Efter ett kort schackparti i parken gick vi hem och slappade på en av våra två balkonger.

Sen åt vi upp nästan allt vi hade i kylen som förberedelse inför morgondagen, då vi ska resa vidare. Det var torkad korv, bergsost, oliver, nektarin, morötter, pizzarester, med mera. Och bröd. Hotellet ställer en korg med bröd från frukosten på ett bord i frukostrestaurangen varje dag, fritt att ta av. Det är brezel, grova och ljusa frallor, croissanter och ibland nåt mer. Det verkar gå åt rätt bra.

På eftermiddagen tog vi bussen till Fellhornbahn. Den nyare kabinbanan var stängd för underhåll, men den gamla var igång. Första delen var en rätt stor kabin, med plats för 101 personer. Toppdelen av banan hade lite mindre kabin, för 61 personer. Dessutom var det bara en kabin. Undras om den har en motvikt någonstans?

Vi gick de sista 70 höjdmeterna till toppen. Det var en del moln, men ändå fin utsikt en stund.

När vi började gå ner till toppstationen kom molnen till oss.

Vi fick åka sista turen ner, tillsammans med personalen från topprestaurangen.

När vi kom ned var det soligt och varmt, och vi tog bussen tillbaka igen.